Föreställ dig en petition från ”åtskilliga tusen frodiga, goda kvinnor, försmäktande i yttersta brist”. Deras fiende är kaffet, anklagat för att göra Londons äkta män odugliga i sängen. Det här är The Women's Petition Against Coffee, tryckt i London 1674, och få dokument i kaffets historia är lika roliga eller lika grova.
Bakom de oanständiga skämten visar pamfletten hur märklig den här drycken en gång tedde sig för engelsmännen. Den tar oss också med in i det tidiga kaffehuset: dess oväsen, dess tomma prat och de människor det höll utanför. Men det är en satir, så den måste läsas som ett skämt innan den kan läsas som ett vittnesbörd.
Citaten nedan är översatta från engelskan men behåller tidens ton, och tidens grovhet.
Vem skrev till ”Venus frihets väktare”?
Pamfletten bär sitt datum på titelsidan: ”London, tryckt 1674.” En digitaliserad mikrofilmskopia på Internet Archive, ur samlingen Early English Books 1641-1700, visar bara sex numrerade sidor efter titelsidan. Redan den fullständiga titeln anger tonen:
”The Women's Petition Against Coffee. Som för allmänhetens betraktande framställer de svåra olägenheter som tillfogas deras kön av det omåttliga bruket av denna uttorkande, försvagande dryck.”
Texten är ”framlagd för de högvälborna Venus frihets väktare”. Ingen verklig myndighet bar det namnet. Själva petitionen inleds med en hälsning till ”den ärevördiga Rätten av kvinnliga bisittare, &c.” och avslutas med önskan att förbudet ska gälla ”över hela de utopiska länderna”. Petitionens högtidliga form är det första skämtet.
Titelsidan nämner ingen författare, bara ”Av en välvillig”. Många forskare misstänker att en man skrev pamfletten, även om det inte går att bevisa. Den kan ha kommit från män som trodde att deras sak mot kaffet skulle nå längre med kvinnoröster.
Titeln talar om ”Women”, men ingen vet vem som skrev texten, eller om kvinnor hade någon del i den. Den säger oss inget direkt om vad Londons kvinnor verkligen tyckte. I grunden är den ett humoristiskt verk, en överdriven version av en ståndpunkt som kaffets tidiga motståndare verkligen intog.
”Magra som hungersnöden”: vad gjorde kaffet med Londons äkta män?
Grundargumentet är enkelt: kaffet gjorde Londons män oförmögna att tillfredsställa sina hustrur i sängen. Petitionärerna berättar det som ett syndafall. England prisas som ”ett paradis för kvinnor”, säger de, tack vare den ”raska verksamhet” som utmärkte dess män, en gång ”med rätta ansedda som de dugligaste utövarna i hela kristenheten”.
”Aldrig buro män större byxor, eller hade mindre däri av gott virke, vad slag det vara må.” Sedan kommer en skröna: en spansk prins ”nödgades stifta en lag, att män icke finge upprepa den stora vänligheten mot sina hustrur mer än NIO gånger på en natt”. Sucken följer genast: ”Men ack! Ack! De käcka dagarna äro förbi.”
Boven är ”denna nymodiga, vederstyggliga, hedniska dryck som kallas KAFFE”. Anklagelseakten börjar med ”uttorkandet av den radikala fuktigheten” och blir snabbt värre. Kaffet, skriver petitionärerna:
”har så snöpt våra äkta män och lemlästat våra mer kärleksfulla galanter, att de blivit så oförmögna som ålderdomen, och så ofruktsamma som de öknar varifrån detta olycksaliga bär sägs vara hämtat.”
Ett ”ständigt läppjande på denna ynkliga dryck” kan ”förhäxa män på två och tjugo år, och binda till gylfsnodden utan trolldom”. Kaffedrickarna blir ”magra som hungersnöden, skrynkliga som avunden”. De ”komma därifrån med intet fuktigt utom sina snoriga näsor, intet styvt utom sina leder, och intet stående utom sina öron”.
En rad kan få en nutida kaffedrickare att le: ”De låtsas att det skall hålla dem vakna, men vi finna av bedrövlig erfarenhet att de sova lugnt nog därefter.”
Militärskämten gör resten. Som unga milissoldater som kallats i tjänst presenterar de äkta männen gevär ”men kunna icke giva eld, eller åtminstone blott fräsa till i fängpannan”.
Inne i kaffehuset som petitionärerna hånade
Pasqua Rosee öppnade Londons första kaffehus 1652, så pamfletten kom ungefär tjugo år senare. Rosee hade en egen pamflett på en sida, The Vertue of the Coffee Drink. Den lovade att kaffet skulle ”förebygga dåsighet och göra en duglig till sina sysslor”. Den kallade till och med kaffet ”mycket gott till att förebygga missfall hos havande kvinnor”, ett påstående i rakt motsatt anda mot Women's Petition.
Där inne kunde du se en delfin dissekeras, titta på en utställd elefant eller noshörning, eller köpa böcker på auktion vid brinnande ljus. Du kunde också slå vad om björnstrider, handla med aktier, köpa tulpaner eller pornografiska pamfletter och läsa post som levererades till ditt bord. Kvinnor släpptes däremot vanligtvis inte in, om de inte serverade dryck eller arbetade som prostituerade. Om kvinnor verkligen skrev petitionen kan de ha protesterat mer mot den uteslutningen än mot själva drycken.
Oväsen, och inget annat än oväsen
Petitionen anklagar männen för att prata omkull kvinnorna. Kaffedrickarna är ”såsom så många grodor i en pöl, de sörpla gyttjigt vatten och mumla betydelselösa toner”. Ett halvdussin av dem ”överbabbla lika många av oss vid ett sladderkalas”, utan vare sig ”ordförande eller regler”.
Deras ”heta tvister” gäller ”vilken färg Röda havet har; om Storturken må vara lutheran eller kalvinist; vem som var Kains svärfader”. De hotar inte heller regeringen, eftersom de är ”alltför tama och alltför pratsamma för att bli några dumdristiga politiker”. I ord kan de ”då och då förgöra en flotta, eller dräpa tio tusen fransoser”. I egen person är de ”knappt dugliga till livvakt åt ett körsbärsträd”.
Priset i hemmet
Själva drycken får ingen pardon: ”ett uselt litet, svart, tjockt, vidrigt beskt, stinkande, äckligt pölvatten”. De fattiga, med ”knappt två pence att köpa bröd åt sina barn, måste förspilla en penny var afton på detta smaklösa sörpel”. Den pennyn kommer från en satir, så den bevisar inget om det verkliga priset. Till och med en äkta man som skickats efter en barnmorska ”måste dröja en timme på vägen och dricka sina två skålar, & två pipor”.
Kaffehuset är i den här berättelsen ”blott en kopplare åt krogen”. De äkta männen, ”såsom tennisbollar mellan två racketar”, blir ”slungade fram och åter” mellan de två hela dagen. Deras hustrur väntar ensamma till tolv på natten.
Bakom skämten: vad avslöjar petitionen egentligen?
Petitionärerna hävdar att deras dom följer på ”en allvarlig undersökning och dryftning av saken hos fakultetens lärde”. Det skämtet har verklig medicin bakom sig. Enligt humoralmedicinen hade kroppen fyra kroppsvätskor, och obalans mellan dem orsakade sjukdom. Tanken att kaffet minskar lusten var redan gammal. Läkaren Rhazes skrev att det ”är en dryck som är bra för dem med het natur, men den minskar libido”.
Läkarna var inte eniga. Oxfordläkaren Thomas Willis, som skrev på 1640- och 1650-talet, förknippade kaffet med nykterhet snarare än berusning. Frankrike hade sina egna angrepp: 1679 anklagade en läkare i Marseille kaffet för att få människor att vända vinet ryggen. Flera år senare gav en annan läkare kaffet skulden för ”allmän utmattning, förlamning och impotens”.
Pamfletter som den här överdrev ”de nyktra varningarna från samtidens medicinska opinion”. Med Brian Cowans ord ”tog texterna i själva verket udden av allvaret i dessa farhågor”. Den skämtsamma tonen kan alltså ha hjälpt kaffet att spridas.
En främmande dryck i ett oroligt land
”Hednisk” var ingen förolämpning vald på måfå. Kaffet hade djupa rötter i den muslimska världen, och det spreds till stor del av judiska eller armeniska invandrare från Osmanska riket. Många européer kände till alkohol men inte stimulantia, och tyckte att kaffets verkningar var förbryllande. Upprördheten över dess ”hedniska” turkiska ursprung ökade också allmänhetens intresse för det: dålig publicitet fungerade.
Nationell stolthet driver också pamfletten, i en kamp mellan inhemskt öl och importerat kaffe. Dess män är ”förfranskade”, och den försvarar den ”goda gamla, ursprungliga seden att dricka öl” mot ”främmande drycker” i hopp om ett ”släkte av kraftiga hjältar”.
Den hör också hemma i restaurationen, de tre decennierna efter Cromwells styre, en tid av djärva experiment med sex, droger, umgängesliv och nya sätt att skriva. Kvinnor fick spela på offentliga scener, och författaren Aphra Behn började vinna brett erkännande i tryck. En oanständig text med kvinnoröster passar väl in i det klimatet.
Efter petitionen: slutade någon dricka kaffe?
Slutkravet är exakt: ”att drickandet av KAFFE må vid stränga straff förbjudas alla personer under en ålder av tre tjog år”, det vill säga sextio. I stället kommer ”kraftigt, skummande öl, tuppöl, hjärtstärkande kanarievin, återställande malaga” och ”ryggstärkande” choklad. De äkta männen skulle då ge ”något annat vittnesbörd om att de äro män, utöver sina skägg och sina tomma pantalonger”. De skulle inte längre ”löpa faran att göras till hanrejer av dildor”.
Inget av det hände. Petitionen hade ingen inverkan på kaffets framgång i England. Kaffehusen och konsumtionen fortsatte att växa in på 1700-talet. En förkortad version återkom faktiskt tjugosex år senare, som ”City Wife's Petition Against Coffee”.
Redan 1663 rapporterades 82 kaffehus i enbart City of London, den så kallade Square Mile i huvudstadens kommersiella hjärta. 1739 noterade en senare räkning 144 i City och 551 i hela storstaden, ungefär ett på varje 1 000 invånare. Det var senare teet som trängde undan kaffet i Storbritannien.
Det verkliga hotet kom från annat håll. Efter 1660 gick Karl II två gånger till angrepp mot kaffehusen, som han såg som centrum för oppositionen. Båda gångerna avrådde hans ministrar honom och pekade på hur hans egna anhängare använde dem.
En kunglig proklamation beordrade också domare att ”återkalla och ogiltigförklara alla tillstånd” för försäljning av ”något kaffe, choklad, sorbett eller te”. Den klagade över att ”många handelsmän och andra härmed förspilla mycket av sin tid”. Den skulle träda i kraft den 10 januari 1676 men drogs tillbaka två dagar tidigare. Inget vi har hittat kopplar den till pamfletten.
Anekdoter från kaffets första år i England
Klagosången om Tom Farthing
Petitionen brister ut i en skämtvisa: ”Tom Farthing, Tom Farthing, var haver du varit, Tom Farthing?” De följande raderna levererar poängen: ”Klockan tolv innan du kommer in, klockan två innan du begynner, och till sist förmår du intet”.
Pjäsen som Samuel Pepys inte stod ut med
Kaffet nådde den engelska scenen för första gången 1667, i Tarugo's Wiles, or the Coffee House av Thomas St. Serf. Karl II och hertigen av York var närvarande vid premiären. Samuel Pepys kallade den ”det löjligaste och fadaste skådespel jag någonsin sett i mitt liv”.
Den första koppen John Evelyn någonsin såg
John Evelyn, student vid Balliol College i Oxford, skrev att Nathaniel Conopios, en besökare från Grekland, ”var den förste jag någonsin såg dricka kaffe”.
Vad ett 350 år gammalt snuskigt skämt fortfarande berättar
Petitionen bevisar inte att Londons kvinnor reste sig mot kaffet, eftersom vi inte vet vem som skrev den. Den säger oss inget tillförlitligt om vad kaffe gör med kroppen. Och den stoppade ingenting: den ”vidrigt beska” dryck den angrep fortsatte att vinna kunder.
Dess värde ligger på annat håll. Vid en noggrann läsning visar den ett samhälle som möter ett nytt stimulerande medel och en ny sorts rum på samma gång. Rädslan för utländskt inflytande, läkarnas varningar och ilskan över frånvarande äkta män landade alla i samma kopp.
Hånet pekar också på något verkligt. Kaffehusen gav människor med olika politiska åsikter ett offentligt rum där de kunde mötas, planera och debattera. De där ”grodorna i en pöl” ägnade sig ibland åt allvarliga affärer. Lloyd's Coffee House på Tower Street, grundat 1688, gav upphov till försäkringsmarknaden Lloyd's of London, som än i dag är verksam.
Så nästa gång du dröjer kvar över en kaffe och löser världsproblemen, tänk på pamfletten. Någon tyckte en gång att den vanan var så löjlig att den förtjänade sex sidor snuskiga skämt.
